SKÄRPNING!!!
Ja, på mig då alltså! Förstår inte att jag inte kan va bättre på att uppdatera här? Men nu verkligen måste jag ta tag i det, för imorgon åker min älskade syster till Turkiet och kommer att vara där fram till november. Som det ser ut nu så kommer vi heller inte att ha någon möjlighet att åka och hälsa på henne, utan måste då vänta på att få träffa henne tills hon kommer hem. Detta kommer att va skitjobbigt!
För hennes skull då så tänkte jag att jag kanske kunde blogga lite och lägga upp bilder på barnen så hon ser hur de växer under tiden hon är borta. Emmelinn åtminstone kommer ju att ha vuxit otroligt mycket tills nästa gång de ses. MEN, vi får se hur duktig jag kommer att va med detta. Time will tell!
Sedan sist jag skrev här har det säkert hänt en massa men tror ni att jag med min amningshjärna (man blir något vimsigare och snurrigare och mer glömsk än vanligt när man ammar!) kommer ihåg något?! Troligtvis inte!
Det mest dramatiska hände dock för en vecka sen, så det kommer jag ihåg, förra fredagen närmare bestämt då vår älskade lilla katt Lexie blev påkörd av en bil alldeles utanför vårat hus... Usch så hemskt det var.
Tjejen som körde på henne var åtmistone så schysst att hon stannade och plockade upp Lexie för att komma in med henne och berätta vad som hänt. Jag gick ut och mötte upp henne då jag såg vad som hänt, ville inte att barnen skulle se Lexie påkörd. Jag var helt säker på att hon var stendöd, hon bara låg i tjejens händer, benen stack ut åt fyra olika håll, det rann blod ur munnen och näsan och från ena bakbenet.
Jag började störtlipa och fick typ panik, nästan hoppades att hon var död så att hon inte plågades och hade ont, men då säger tjejen att hon kände hennes hjärta slå. Då fick jag nästan panik igen för då förstod jag ju att Lexie måste ha skitont!
Jag var ensam hemma med barnen så hon som kört på Lexie erbjöd sig att åka ner med Lexie till veterinären för att de skulle ta hand om henne, men då var det ju givetvis stängt för veckan här i Vetlanda. Efter några telefonsamtal hit och dit så fick vi tag på Djursjukhuset i Jönköping dit vi var välkomna.
Pappa och mamma var snälla (som vanligt då de alltid ställer upp!) och körde henne dit. Jag var helt säker på att de skulle va tvungna att avliva Lexie för att hon var svårt skadad, men mamma ringde efter bara en liten stund från det att de kommit fram till Jönköping och sa att de skulle behålla Lexie över natten, ge henne dropp och smärtstillande och sen skulle vi se på lördagen hur hon mådde och då eventuellt ta ställning till om det behövdes någon form av operation.
De dröjde till fram på eftermiddagen innan de ringde från Jönköping och undrade när vi kunde komma och hämta hem Lexie!! Hallå liksom!
Katten blev totalpåkörd av en bil på fredag eftermiddag, strax efter 14, vid ca 13 på lördagen är hon tillräckligt pigg för att åka hem! Helt otroligt. Skulle en annan blivit påkörd skulle man ju helst bara legat i soffan i minst en vecka och tycka synd om sig själv! Mörbultad till tusen skulle man ju va.
Lexies skador efter denna bilolycka kan sammanfattas ungefär såhär: Lite skrapsår, ett svullet öga, (såg ut som hon hade gått en boxningsmatch!), blåslagen, även om det inte syns direkt på henne och en avslagen rottand! Denna kan hända att vi kommer bli tvungna att ta bort eftersom pulpan var blottad, inte bra, inte bra, men annars har katten haft änglavakt, eller att hon förbrukade 8 av sina 9 liv på en gång!
Hon fick husarrest i en vecka innan hon fick va ute igen, men nu är hon ute och härjar som vanligt. Min förhoppning var att hon skulle lärt sig att man inte ska springa på vägen, men NEJ, hon springer ut som om inget hade hänt och tror hon äger vägen! Hon slog ju i och för sig i huvudet men någon sorts flashback tycker man ju att hon borde få när det kommer en bil!! Suck! Ja, ja, vi får se hur länge hon klarar sig innan det är dax igen...
Jag hoppas nu verkligen att jag kan skärpa till mig så det blir lite skrivet här!
För hennes skull då så tänkte jag att jag kanske kunde blogga lite och lägga upp bilder på barnen så hon ser hur de växer under tiden hon är borta. Emmelinn åtminstone kommer ju att ha vuxit otroligt mycket tills nästa gång de ses. MEN, vi får se hur duktig jag kommer att va med detta. Time will tell!
Sedan sist jag skrev här har det säkert hänt en massa men tror ni att jag med min amningshjärna (man blir något vimsigare och snurrigare och mer glömsk än vanligt när man ammar!) kommer ihåg något?! Troligtvis inte!
Det mest dramatiska hände dock för en vecka sen, så det kommer jag ihåg, förra fredagen närmare bestämt då vår älskade lilla katt Lexie blev påkörd av en bil alldeles utanför vårat hus... Usch så hemskt det var.
Tjejen som körde på henne var åtmistone så schysst att hon stannade och plockade upp Lexie för att komma in med henne och berätta vad som hänt. Jag gick ut och mötte upp henne då jag såg vad som hänt, ville inte att barnen skulle se Lexie påkörd. Jag var helt säker på att hon var stendöd, hon bara låg i tjejens händer, benen stack ut åt fyra olika håll, det rann blod ur munnen och näsan och från ena bakbenet.
Jag började störtlipa och fick typ panik, nästan hoppades att hon var död så att hon inte plågades och hade ont, men då säger tjejen att hon kände hennes hjärta slå. Då fick jag nästan panik igen för då förstod jag ju att Lexie måste ha skitont!
Jag var ensam hemma med barnen så hon som kört på Lexie erbjöd sig att åka ner med Lexie till veterinären för att de skulle ta hand om henne, men då var det ju givetvis stängt för veckan här i Vetlanda. Efter några telefonsamtal hit och dit så fick vi tag på Djursjukhuset i Jönköping dit vi var välkomna.
Pappa och mamma var snälla (som vanligt då de alltid ställer upp!) och körde henne dit. Jag var helt säker på att de skulle va tvungna att avliva Lexie för att hon var svårt skadad, men mamma ringde efter bara en liten stund från det att de kommit fram till Jönköping och sa att de skulle behålla Lexie över natten, ge henne dropp och smärtstillande och sen skulle vi se på lördagen hur hon mådde och då eventuellt ta ställning till om det behövdes någon form av operation.
De dröjde till fram på eftermiddagen innan de ringde från Jönköping och undrade när vi kunde komma och hämta hem Lexie!! Hallå liksom!
Katten blev totalpåkörd av en bil på fredag eftermiddag, strax efter 14, vid ca 13 på lördagen är hon tillräckligt pigg för att åka hem! Helt otroligt. Skulle en annan blivit påkörd skulle man ju helst bara legat i soffan i minst en vecka och tycka synd om sig själv! Mörbultad till tusen skulle man ju va.
Lexies skador efter denna bilolycka kan sammanfattas ungefär såhär: Lite skrapsår, ett svullet öga, (såg ut som hon hade gått en boxningsmatch!), blåslagen, även om det inte syns direkt på henne och en avslagen rottand! Denna kan hända att vi kommer bli tvungna att ta bort eftersom pulpan var blottad, inte bra, inte bra, men annars har katten haft änglavakt, eller att hon förbrukade 8 av sina 9 liv på en gång!
Hon fick husarrest i en vecka innan hon fick va ute igen, men nu är hon ute och härjar som vanligt. Min förhoppning var att hon skulle lärt sig att man inte ska springa på vägen, men NEJ, hon springer ut som om inget hade hänt och tror hon äger vägen! Hon slog ju i och för sig i huvudet men någon sorts flashback tycker man ju att hon borde få när det kommer en bil!! Suck! Ja, ja, vi får se hur länge hon klarar sig innan det är dax igen...
Jag hoppas nu verkligen att jag kan skärpa till mig så det blir lite skrivet här!
Kommentarer
Trackback
